Rädsla, maktlöshet, hopp på COP26 – hopp: hur hittar jag det?

Fanns det någonsin hopp i COP26?

Den slutliga överenskommen text i Glasgow  var en fallstudie i kompromisser; försöker blidka de arga medborgarna i världen samtidigt som de ger läpparnas bekännelse till rika intressenter.

Det uttrycker "larm och oro", med hänvisning till det brinnande hus de sitter i och vädjar till någon att göra något. Den "understryker vikten av ökad ambition och handling", samtidigt som den varken är ambitiös eller beskriver några brådskande åtgärder.

Den "noterar med allvarlig oro att det nuvarande tillhandahållandet av klimatfinansiering för anpassning är otillräckligt för att svara på förvärrade klimatförändringseffekter i utvecklingsländer" och "noterar med beklagande" att löftet från rika länder "att mobilisera gemensamt 100 miljarder dollar per år till 2020” för att hjälpa fattigare länder att klara klimatkrisen ”har ännu inte uppfyllts”.

Den "erkänner att en begränsning av den globala uppvärmningen till 1.5°C år 2100 kräver snabba, djupgående och varaktiga minskningar av de globala utsläppen av växthusgaser" och "inbjuder" regeringar att "överväga ytterligare möjligheter" för att minska utsläppen - som om dokumentet inte hade utarbetats av just dessa regeringar.

Inget av detta är helt förvånande, med tanke på att den organiserades av samma meritokrater som fick oss in i denna röra – trots allt byggdes konferensen på en osäker grund. Även dess uttalade mål – att hitta sätt att nå "netto noll" i mitten av seklet – är skumt. Denna term används för att täcka över en mängd synder, eftersom "netto noll" är en proxy för "koldioxidkompensation".

Detta hopp gör ont

Vad ledare har misslyckats med att se är att hoppet vi behöver för en bättre framtid inte ska tas eller ges; snarare måste den utövas. Det är ett aktivt, obekvämt hopp som kräver mindre optimism och mer envishet.

I vilket fall som helst finns det inte mycket anledning att tro att regeringarna som undertecknade förslaget kommer att vidta åtgärder. Kanske finns det hopp att finna på de sidorna: ett sammanknäppt, knasigt och smutsigt hopp som har slitits ner av inkrementalism. Men oroa dig inte; det är inte hoppet jag syftar på.

COP26 var fylld av ett nytt hopp – inte en ljus, glittrig hägring om en garanterad bättre framtid, utan snarare en dyster övertygelse om att det är möjligt. Förändringar sker inte på dessa stora konferenser – det händer i alla hem, klassrum och styrelserum i världen. COPs är inte tidvattnet som driver klimatåtgärder, de är mätarna som hjälper oss att mäta vad som händer någon annanstans. Och det känns som att tidvattnet rör sig åt rätt håll.

Systemförändringar kan bara inledas genom samordnade insatser från individer. System förändrar det möjligt när tillräckligt många delar en förståelse för ett problem, har en liknande syn på vad som behöver förändras och tar en samordnad resa i samma riktning. Vad COP26 visade oss är att klimatrörelsen är starkare, bättre organiserad och mer seriös än någonsin. Det var inte individerna som skapade hopp vid COP26; det var kollektivet.

@Domipalmer:

If #COP26 har gjort vad som helst, det har gett klarhet för många: En annan värld är möjlig och vi, människorna är ostoppbara. Så precis som havsnivåerna måste vi höjas. Låt oss ta tillbaka den framtid vi förtjänar.

Så... Hur kan jag utöva detta "aktiva hopp"?

Att behålla hoppet är inte alltid lätt.

Om vi ​​ger upp tanken på hopp helt och hållet, övergår vi oss till våra egna värsta scenarier. Och om vi ger bort vårt hopp och tar vårt hopp från andra, kommer vi att fortsätta känna rädsla, sorg, förtvivlan, ilska, skuld och sorg närhelst situationer inte blir som vi önskar, samtidigt som vi blundade och håller tummarna.

Här är ett par sätt du kan öva på hopp idag:

Älska världen du lever i. Uttryck tacksamhet. Hitta ditt folk. Acceptera verkligheten i vår situation. Vidta åtgärder. Förbered dig för det långa loppet.

Att vidta åtgärder befriar oss från den onda cirkeln och känner oss oförmögna att göra någonting; det bygger vår "hopp"-muskel. Detta envisa, smärtsamma hopp utövas varje dag av dem som inte har något annat val än att fortsätta.

"Om jag skulle prata med Moder Natur och jag [ville] ge en tröstande känsla, skulle jag bara säga: Moder Natur. Oroa dig inte. Vi är alla här för att rädda dig.

Vi är alla här för att säkerställa att vi inte ytterligare berövar dig vad du är värd. Och vi skulle verkligen vårda dig, Moder Natur, för att säkerställa att du fortsätter att belöna oss utöver vad du har gjort tidigare.

Det finns alltid en dag efter en natt. Så även om det här har varit jobbiga tider för dig, moder natur, så tro på oss. Tro på oss." Manoj K., Indien, till kampanjen Ring din mamma.

RING DIN MAMMA

Force of Nature för samman människors röster och bygger en kultur av aktivt hopp för att fortsätta förbi COP26. Vår Call Your Mother-kampanj hjälper människor att dela sina känslor om klimatkrisen, för att utmana sina egna klimatberättelser och vidta åtgärder i de frågor de bryr sig om.

Teamet var på plats i Glasgow och spred budskapet om Call Your Mother-kampanjen – ett offentligt gerillaprojekt som sprids med klistermärken, affischer och QR-koder, och en grönskande telefonkiosk. Aktiveringen är kopplad till ett digitalt gränssnitt där användare kan svara på frågor om sina röriga klimatkänslor och interagera med andra som känner likadant. Gå till www.callyourmother.earth/ för att spela in ditt meddelande.

Kom ihåg!

Eko-ångest är ett normalt och rationellt svar på krisens djup. Det är de svåra känslor som har känts i åratal av individer som upplever klimatkrisen, och som förvärras av makthavarnas upplevda passivitet.

Eko-ångest ser inte bara ut på ett sätt – den visar sig i en mångfald av känslomässiga reaktioner. Hopp, förtvivlan, brådska, ilska och sorg kan alla vara aspekter av eko-ångest.

Eko-ångest är inte frågan; hur vi känner igen dessa känslor, och sedan hur vi bygger gemenskap, handling och hopp med dem, är den viktiga delen.