Bangladeshs första transmoské är en stor seger för alla

I ett banbrytande drag har Bangladesh öppnat sin första moské specifikt för hijra, eller transpersoner, och erbjuder en fristad där de kan utöva sin tro utan rädsla för diskriminering.

Dakshin Char Kalibari Masjid, som ligger i den norra staden Mymensingh, står som ett bevis på hijrasamhällets motståndskraft och beslutsamhet.

Enrumsmoskén med plåttak, finansierad genom donationer från samhället och byggd på statligt tillhandahållen mark, är ödmjuk för ögat men representerar en viktig milstolpe i kampen för lika rättigheter och acceptans i Indien.

"Från och med nu kan ingen neka en hijra från att be i vår moské", sa Joyita Tonu, en samhällsledare, med en känsla av stolthet och lättnad. Skapandet av detta säkra utrymme kommer efter att hijradyrkare tidigare utvisades från lokalsamhällets moské, inför den smärtsamma verkligheten att bli utfryst från platser för tillbedjan.

Moskéns imam, Abdul Motaleb, 65, upprepade denna känsla och sa: 'De är som alla andra människor skapade av Allah. Vi är alla människor. Vissa är kanske män, vissa är kvinnor, men alla är människor. Allah uppenbarade den heliga Koranen för alla, så alla har rätt att be.'

Utmanande samhälleliga barriärer

Bangladeshs erkännande av hijra-gemenskapen som ett "tredje kön" 2013 var ett betydande steg framåt, men resan mot sann jämlikhet är fortfarande mödosam.

Hijras utsätts fortfarande för utbredd diskriminering och saknar grundläggande rättigheter som egendomsägande och äktenskap. De kämpar också för att hitta sysselsättning, och de mest desperata bland samhället har tillgripit tiggeri eller sexarbete för att klara sig.

'Folk skulle säga till oss: "Varför är ni hijra-folk här vid moskéerna? Du bör be hemma. Kom inte till moskéerna", sa Sonia, en 42-årig tillbedjare vid den nya moskén. 'Nu, det här är vår moské. Nu kan ingen säga nej.'

Etableringen av detta inkluderande utrymme utmanar de stela samhälleliga normer och fördomar som länge har marginaliserat hijra-gemenskapen. Det fungerar som en ledstjärna för hopp, inte bara för de individer som nu fritt kan utöva sin tro, utan också för den bredare samhälleliga förändringen mot acceptans och förståelse.