Hur Love Island humaniserar påverkare

Öppnar på nationell tv

Som en utomstående tittar för första gången finns det en unik, mänsklig egenskap hos samspelet mellan dessa unga och löjligt vältränade människor som har blivit kända över en natt. I en tid där antalet följare har företräde och perfekta online -profiler är normen, är det märkligt uppfriskande att se sårbarhet och känslomässig konversation som inte alltid beräknas.

Visst, allt är lite konstruerat och överdramatiskt. Joe berättar för sin inte-exakt flickvän Lucie att han 'inte litar på henne' efter bara två dagar. Tommys drog in och fick i princip det hela att starta. Men stökigheten, obeslutsamheten, själviskheten och den ständiga fram och tillbaka-chatten är relaterbar för vardagliga folk som oss. För en grupp som är så fokuserad på sin estetik och image är oförmågan att hantera en socialt laddad situation betryggande.

Lucie, för närvarande den mest populära tävlaren på showen med pojkarna, har tvingats hantera en allvarlig skuldutlösning och press från Joe efter att ha plockats av Tommy som ett nytt par. Detta har förstås lett till en viss känslomässig upprördhet. Att se henne reagera på ett svårt scenario på ett sätt som de flesta rimligen skulle, känns äkta och mycket mindre ostrålat än hennes orörda, glamorösa Instagram -profil. Det är en påminnelse om att vi alla är normala, hur mycket det än är utseende som om vi alltid lever vårt "bästa liv".

Det kan tyckas lite kontraintuitivt att beskriva en helt konstruerad realityserie-där varje person på skärmen är handplockad-som "äkta" eller autentisk. Love Island är underhållning med låg panna som vet var den står och inte riktigt låtsas vara något annat. Men märkligt nog att ta bort sociala medier påverkare från deras bubbla av imponerande Instagram -brickor och Twitter -inlägg lämnar dem på lika villkor som vanliga människor. De är lika klumpiga som alla andra - oavsett deras sociala medier.

Jag menar, titta bara på Joe ansikte. De drama.

Ett tidstecken?

Det kan vara en dystopisk trope i den ålder vi lever i, men ITV 2: s succéprogram injicerar på något sätt lite mänsklighet tillbaka till en era definierad av följartal, vilket kan vara lite oroande, beroende på var du står. Det var en gång då de största reality -tv -programmen, till exempel Big Brother, X Factor och Britain's Got Talent, kritiserades för att främja idealistiska standarder som var nästan omöjliga att uppfylla.

Love Island står fortfarande inför denna motreaktion, förstås. Men dess fokus på en-till-en-interaktion och personlig kemi är en skarp kontrast till de alternativ, online-alternativ som många unga människor i verkligheten använder, som Tinder, Bumble och Hinge. Vi lägger mer fokus än någonsin på vårt digitala jag och hur vi marknadsför våra liv för andra människor, oavsett om det är för vår karriär eller våra relationer.

Showens struktur, där människor tvingas lära känna varandra enbart offline, anses förmodligen ovanligt idag, men det är denna nära intimitet som får dessa stjärnor att känna sig mänskliga. Vi ser underbara människor gråta, argumentera och skratta, och det påminner oss om det lilla drama vi alla har upplevt för oss själva någon gång i våra liv.

Det är som att titta i en spegel, förutom att reflektionen som stirrar tillbaka på mig ser mycket bättre ut i badshorts än jag någonsin kunde. Jag kommer säkert att inte nämna den där i min Tinder -profil.