Camilo Fidel López använder graffiti för att bekämpa social orättvisa i sin hemstad Bogotá och runt världen.
Innan jag åkte till Colombia 2017 upptäckte jag att många blev förvånade över mitt beslut att åka dit. Detta kommer från en ihållande stigma kring landets negativa politiska rykte vilket gör det till en något mer gonzo stil destination för den genomsnittliga resenären. Men när jag gick genom Bogotá mötte jag liv, mångfald och en uppsjö av självuttryck, vars kombination kommer till liv i form av fantastisk graffiti som sträcker sig över stadens murar.
Camilo Fidel López är delvis att tacka - en entreprenör som har gjort det till sitt uppdrag att ta itu med social orättvisa med färg och konst. Inte en gatukonstnär själv, utan en jurist och professor, kanaliserade López sin starka passion för att bekämpa orättvisa till ett företag som syftar till att utlösa en social revolution. Vértigo Graffiti, som han grundade för nästan ett decennium sedan, är ett projekt som syftar till att förvandla gamla uppfattningar om Colombia och få fler besökare, en kulturell renässans som för samman människor.
”Innan jag flyttade hit för tre år sedan hade jag haft samma missuppfattning som många andra, att Colombia var ett land av mustaschade kaffebönder och drogherrar”, säger Mark Bingle, chef för Four Seasons Casa Medina i Bogota, för vilken López leder nu graffititurer. 'López har öppnat mina ögon för nya Colombia. När man går runt ser man att Bogotás väggar är som ett levande, andande museum för modern historia. '
Bogotá har blivit en av världens ledande graffiti-destinationer, vilket återspeglar Colombias nya ansikte av självuttryck och stolthet. Övningen har varit laglig där sedan 2011 då polisen mördade den 16-årige Diego Felipe Becerra medan han målade sin signaturmärke. Regeringens beslut att nedgradera graffiti från brott, till kränkning, till slutligen kondonerat i vissa områden, var ett resultat av allmän upprördhet mot detta.
Åtta år senare omfamnar lokalbefolkningen förändringen och ser på graffiti som ett sätt att reparera relationer mellan etablissemanget och Colombias yngre generation. Som en reglerad konstform ses den inte längre som en motstridande handling, utan som ett sätt att sammanföra samhällen och en legitim form av konstnärligt uttryck som skildrar stadens rika men ändå tumultiga kultur.