Enligt populärt innehåll på nätet, om du är lätt distraherad, pratsam och energisk, har du förmodligen ADHD. Om du är lite socialt besvärlig och störd av höga ljud, kanske du är autist. Varför har vi börjat demonisera unikhet för att glamourisera neurodivergens? Och hur är detta skadligt?
Det verkar som om det varannan vecka är en ny personlighetsstörning som trendar i onlineutrymmen. Och om det är en du har hört talas om förut, finns det plötsligt en ny checklista med sätt att avgöra om du "har det" eller inte.
Mitt i en kort scroll i sociala medier igår läste jag en tweet som säger att om du hatar att gå in och ut ur duschen men vanligtvis njuter av mittdelen, är du förmodligen – och jag citerar – #autist.
Jag bestämde mig för att skriva om det här, inte bara för att den här tweeten verkligen fick mig att vilja kasta ut min telefon genom fönstret på bussen jag satt på, utan för att jag har sett otaliga fall där människor personligen och online skyller på helt normala personlighetsdrag. det mentala tillståndet för stunden.
Det är inte ovanligt att människor antyder att deras plötsliga brist på koncentration – som kan orsakas av olika orsaker, inklusive brist på sömn, för mycket koffein eller nikotin, eller oro och spänning inför framtiden – är ett resultat av att vara "so ADD / ADHD.'
Andra som föredrar städade utrymmen framför röriga hörn (vem gör inte det?) skyller rutinmässigt på att deras "renlighet är nära gudsfruktans"-tänk på att ha tvångssyndrom (OCD). Vilket för övrigt är ett fruktansvärt försvagande tillstånd som ofta visar sig mer framträdande som paranoia, ångest och repetitiva och tvångsmässiga handlingar snarare än att insistera på att ha ett orördt hem.
Att göra saken värre är plattformar som TikTok och Twitter, som är utbredda med "tecken på att du har XYZ mentala problem" meddelandestilar och andra videor som ger (äkta till direkt hemska) råd om hur man känner igen, bearbetar och läker från en myriad av psykologiska trauman.
Även om det inte är ett nytt fenomen, har indikationer och självdiagnos av psykiska störningar utan tvekan blivit sensationella i sociala mediers tidsålder, där kunskap om vilket ämne som helst kan utbytas snabbt och enkelt. Alltför ofta resulterar detta i att fakta och sammanhang blir förvrängda på grund av bristande trovärdighet hos användarna som publicerar det samt de som delar det vidare.
Naturligtvis är en ökad medvetenhet om mental hälsa lovvärt och viktigt, men när riskerar det att märka varje egenhet eller beteende som antingen en psykisk störning eller traumarespons att förvänta oss att vi (och varandra) ska vara känslolösa robotar som saknar någon unikhet? Och när svänger den in i skadligt territorium?