Meny Meny

Exklusivt – Jerome Foster och Elijah McKenzie-Jackson pratar intersektionell aktivism

Gen Zers har ägnat sina liv åt att mobilisera unga människor till handling. Jag pratade med dem om de många aspekterna av att ta ställning mot sociala och miljömässiga orättvisor.

När det kommer till den enade kampen mot vår nuvarande klimatkris är Jerome Foster och Elijah McKenzie-Jackson ett maktpar om det någonsin funnits ett.

Jerome, vars uppväxt i USA fungerade som katalysatorn för hans engagemang med att centrera marginaliserade röster i utrymmen som pressade på för social och miljömässig rättvisa, är rådgivare i Vita huset – den yngsta någonsin.

Elijah, vars aktivism härrör från ett livslångt engagemang för att förespråka djurens rättigheter och drar på hans passionerade kreativitet, är kampanjkoordinator för Fridays for Future International och medlem av XR Youth, den brittiska oberoende flygeln Extinction Rebellion.

Tillsammans grundade de Waic Up, en ideell "news to impact" som arbetar tillsammans med samhällen för att göra skillnad och samtidigt sprida medvetenhet om medborgerliga saker genom journalistik och konst.

Kredit: Pamela Elizarraras Acitores

Båda är övertygade om att det är av yttersta vikt att mobilisera dagens ungdomar till handling med intersektionella samtal om vi ska hitta rättvisa lösningar för att få vår alltmer lidande planet tillbaka från randen.

Men framför allt annat är deras kollektiva mål att se till att mänskligheten är i hjärtat av den pågående rörelsen för att skydda jordens framtid.

Att den människor som först och främst påverkas av följderna av ekologiskt sammanbrott står i centrum i drivkraften för att åstadkomma en meningsfull förändring som i slutändan kommer att gynna oss alla.

Ändå i en ålder av medkänsla trötthet – varvid det oupphörliga flödet av nyheter som berättar om de fruktansvärda händelser som äger rum över hela världen varje dag gör många av oss okänsliga – att uppnå detta visar sig inte vara någon lätt bedrift. Inte utan empati, alltså.

"Att koppla ihop känslor med handling är så viktigt", säger Elijah. "Det är allas ansvar att se till att människorna i dessa länder som är isolerade och känner sig i riskzonen vet att vi är här för att känna empati med dem och stödja dem. Och om de inte kan göra det öppet, så finns vi där bakom stängda dörrar för att göra det åt dem.

Genom att hålla fast vid detta uttalande såg Jerome och Elias senaste försök dem uppmana FN att flytta COP27 från Egypten på grund av landets behandling av HBTQ+-personer, med hänvisning till oro för att de och andra aktivister skulle bli måltavla av säkerhetsstyrkor om de deltar i toppmötet i november.

"Vi ville uppmuntra dem att gå i en öppen dialog med oss ​​eftersom vi kommer från en plats av medkänsla och de borde respektera att vi har rätt att älska, att existera, att vara oss själva", säger Jerome, som tillägger att paret väntar fortfarande på svar.

Även om de bibehåller hopp om att FN kommer att samarbeta (och är beredda att vända sig till andra sätt att förmedla budskapet om det behövs), anser båda att tystnaden hittills är en outtalad indikation på att organisationen inte är så banbrytande som den påstår sig vara.

Kredit: Mia Evans

Nämligen för att detta är ytterligare ett slag mot HBTQ+-gemenskapen, fördrivna personer och minoritetsgrupper som fortsätter att vara utestängda från beslutsrum trots att de är mest oproportionerligt drabbade av eko-nödsituationen.

Med detta i åtanke, såväl som en rädsla för att potentiellt farliga eller diskriminerande miljöer för sådana diskussioner kommer att fungera som ytterligare ett hinder i strävan efter ökad mångfald på dessa arenor, är Jerome och Elijah fast beslutna att hålla de styrande organ som felaktigt framställer sig själva som varande. tillgänglig och inkluderande ansvarig.

"Ingen förstår verkligen intersektionaliteten mellan klimatkrisen och mänskliga rättigheter när den är så verklig, så desperat i behov av att diskuteras på en global skala som kommer att förändra hur det ses", säger Elijah.

'Det här ämnet kan inte ställas på sidan. Om så är fallet kommer alla sociala problem eller stigma som finns på spel att vidmakthållas och problemen vi har att göra med kommer att bestå. Enkelt uttryckt, dörren ska inte ens öppnas om vi ska sättas i hörnet.

För Jerome är nyckeln till att garantera att dessa anläggningar praktiserar vad de predikar att insistera på att de är så transparenta som möjligt.

Som han förklarar har detta blivit utmanande inför ständig greenwashing, vilket utgör ett dilemma när det gäller att skilja agnarna från vetet.

"Vårt största hinder för tillfället är övermarknadsföringen av klimatrörelsen", säger han och hänvisar till COP26 som ett exempel, där mediestormen som omger den och förtida beröm mot överenskommelser som ännu inte hade verifierats som värdefulla gjorde det jobbigt att helt förstå vad som faktiskt hände.

"Oklarhet är hur saker glider genom nätet. Bland all denna greenwashing finns en verklig förändring, men det blir allt svårare att identifiera vilka som försenar utvecklingen, fortsätter han.

'För att vi ska ha intersektionalitet, vi måste ha insikt. Utan transparens finns det inget ansvar, så vi bör stödja plattformarna som tillhandahåller tydlig och användbar information utan negativa baktankar.

Tyvärr är navigering i greenwashing inte det enda hindret som POC-aktivister i synnerhet strävar efter att övervinna.

Elijah bevittnar förstahands erfarenheter av sin partner i en roll som är oavlönad och berättar för mig att en hel uppryckning av alla system är nödvändig för att förhindra att POC-aktivister känner att de blir utnyttjade.

"Det är mer än bara en färg, det är så integrerat i samhället – även i de utrymmen som påstår sig vara olika", säger han.

"Jerome gör så mycket arbete gratis. Eftersom [POC-aktivister] är rädda, tar de dessa positioner, men det borde inte betyda att de sedan är symboliserade.'

Det är en känsla som upprepas av Jerome, som förklarar att även om situationen – och diskursen – verkligen har förbättrats, möter han fortfarande alltför ofta ögonblick av inte bara symbolisering (där han betraktas som en "tillgång", ett "fototillfälle") utan fördomar. också.

"Även om jag är en rådgivare som ger rekommendationer, har kampen fortfarande varit att behöva skrika på möten för att höja min röst", säger han, och Elijah tillägger: "en svart, muslimsk kvinna skulle inte känna sig lika befogad som en vit hane för att de måste skrika när de senare bara måste viska. Det är så orättvist eftersom det som betyder mest i slutet av dagen är det osjälviska arbete som människor utför, inte vilka de är eller var de kommer ifrån.'

Lyckligtvis har detta inte avskräckt varken Jerome eller Elia från deras kamp mot orättvisor, främst för att de delar samma tankesätt att frustration är lika med makt.

Kredit: Pamela Elizarraras Acitores

Att kanalisera våra känslor till konstruktiv handling kommer att tända vår känsla av syfte ytterligare.

"Om du inte är passionerad kommer det inte att underblåsa folks lust att engagera sig", säger Elijah.

"Vi måste uppmuntra en kombination av fakta (för att stärka erkännandet av allvaret i vad som händer) med påtagliga handlingsmetoder så att de tar steget och inte stänger av."

Detta översätts över hela kontinenten i både USA och Storbritannien, där människors tryck som drivs av besvikelse mot snigelns framstegstakt är, enligt Jerome och Elijah, det mest framgångsrika sättet att öka allmänhetens engagemang och skapa förändring.

"Jag tror offentligt att vi måste vara radikala för att vara den förändring vi vill se", säger Elijah.

"Detta kan vara allt från organiserade protester, till sit-ins, till att bli kreativ. Det finns inga gränser. Alla vägar har effekt eftersom de är en sammanslagning av alla som kommer samman.'

På tal om kreativitet, Elijah – som håller på att skriva en barnbok utformad för att vägleda unga människor genom deras resa till aktivism – anser att innovativa butiker är lika effektiva nuförtiden som att gå ut på gatan.

I en värld som är övermättad av demonstrationer (som han betonar att det utan tvekan är fördelaktigt), hävdar han att det borde finnas mer uppskattning av individuella styrkor, passioner och färdigheter i kampen för en säker framtid.

"Misförstå mig inte, protester är grunden för aktivism och är viktiga eftersom de drar till sig uppmärksamhet, men vi behöver fler kreativa lösningar", säger han.

Dessutom borde vi se aktivism som en cirkel. Det kan vara uppifrån och ner, nerifrån och upp och däremellan. Allt samverkar för att åstadkomma den förändring vi letar efter. Det finns så många aspekter, vi måste täcka alla baser, inte bara hålla oss till en uppvisning av indignation hela tiden.

Och var är det bättre att presentera kreativa lösningar än genom sociala medier?

Som Elijah förklarar, i en era där alla med privilegiet att få tillgång till dessa plattformar kan uttrycka sig utan att hoppa genom bågar, har det aldrig varit lättare att utbilda andra.

Oavsett om det är med musik, fotografi, illustration eller poesi – för att nämna några.

Jerome, å andra sidan (även om det förstås är till stöd för Elijahs taktik), har antagit en mer teknisk attityd när det gäller uppskalning av Gen Z-aktivism.

"Som unga människor existerar vi inte bara, vi spenderar pengar", säger han.

"Och var vi väljer att göra detta har en betydande inverkan eftersom företag och politiker är kärnan i det. Vad vi går mot är en rörelse som säkerställer att vi är medvetna om vad vi spenderar så att det instinktivt driver företag ur drift om de fortsätter att upprätthålla oetiska metoder som bidrar ytterligare till klimatkrisen.

Lika absolut nödvändigt som att införa nya former av aktivism och stärka de som redan existerar är dock ingenting som spelar så stor roll som att skydda den mentala hälsan hos en generation som är överväldigad av hjälplöshet mitt i miljökollaps.

För att bekämpa detta har Jerome och Elijah tre tillvägagångssätt som de rekommenderar.

Den första, att hitta en plats i aktivismen, att söka var vår kapacitet ligger och att förstå att varje enskild röst har potentialen att vända katastrofen på huvudet.

För Jerome innebär detta att flytta fokus från det övergripande problemet som finns till hands till att tänka på hur vi kan lindra förvirring i specifika system vi vill förändra.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Jerome Foster II (@jeromefosterii)

"När jag är helt utmattad påminner jag mig själv om att vikten av detta inte faller på mina axlar ensam", säger han. "Vi är enade i det här uppdraget, och det är befriande."

Det andra, som förkroppsligar duons gemensamma etos, är att erkänna gemenskapens kraft.

"Det här är inte bara en rörelse, det är en hanteringsmekanism", säger Elijah.

"Vi har vänner i den här sfären, människor vi kallar familj som hjälper oss att lyfta upp oss. Det handlar inte bara om att ständigt oroa sig för framtiden; det handlar om att fokusera på nuet och de kopplingar du gör.'

Kredit: Mia Evans

Och den tredje, att lita på det omätliga inflytandet från en demografisk vars ålder vägrar hindra dem från att inspirera sina kamrater att bestrida absolut allt de motsätter sig.

"Att vara ung betyder att du inte har betingats att vara rädd för att fråga varför", säger Elijah.

"Vi kommer inte att komma överens bara för sakens skull. Vi kan fortfarande ställa frågor, granska saker med ett nytt perspektiv. Vi bryr oss om åtgärder som inte förlänger linjerna av förtryck och historiska traditioner som får världen att misslyckas.'

"Det är anledningen till att unga människor är så integrerade i den här kampen. Eftersom vi inte vill ha det här för vår framtid kommer vi inte att acceptera det. Det är dags att ta steget upp och engagera alla på de sätt som fungerar bäst för dem.'

Tillgänglighet