Gen Zers har ägnat sina liv åt att mobilisera unga människor till handling. Jag pratade med dem om de många aspekterna av att ta ställning mot sociala och miljömässiga orättvisor.
När det kommer till den enade kampen mot vår nuvarande klimatkris är Jerome Foster och Elijah McKenzie-Jackson ett maktpar om det någonsin funnits ett.
Jerome, vars uppväxt i USA fungerade som katalysatorn för hans engagemang med att centrera marginaliserade röster i utrymmen som pressade på för social och miljömässig rättvisa, är rådgivare i Vita huset – den yngsta någonsin.
Elijah, vars aktivism härrör från ett livslångt engagemang för att förespråka djurens rättigheter och drar på hans passionerade kreativitet, är kampanjkoordinator för Fridays for Future International och medlem av XR Youth, den brittiska oberoende flygeln Extinction Rebellion.
Tillsammans grundade de Waic Up, en ideell "news to impact" som arbetar tillsammans med samhällen för att göra skillnad och samtidigt sprida medvetenhet om medborgerliga saker genom journalistik och konst.
Båda är övertygade om att det är av yttersta vikt att mobilisera dagens ungdomar till handling med intersektionella samtal om vi ska hitta rättvisa lösningar för att få vår alltmer lidande planet tillbaka från randen.
Men framför allt annat är deras kollektiva mål att se till att mänskligheten är i hjärtat av den pågående rörelsen för att skydda jordens framtid.
Att den människor som först och främst påverkas av följderna av ekologiskt sammanbrott står i centrum i drivkraften för att åstadkomma en meningsfull förändring som i slutändan kommer att gynna oss alla.
Ändå i en ålder av medkänsla trötthet – varvid det oupphörliga flödet av nyheter som berättar om de fruktansvärda händelser som äger rum över hela världen varje dag gör många av oss okänsliga – att uppnå detta visar sig inte vara någon lätt bedrift. Inte utan empati, alltså.
"Att koppla ihop känslor med handling är så viktigt", säger Elijah. "Det är allas ansvar att se till att människorna i dessa länder som är isolerade och känner sig i riskzonen vet att vi är här för att känna empati med dem och stödja dem. Och om de inte kan göra det öppet, så finns vi där bakom stängda dörrar för att göra det åt dem.
Genom att hålla fast vid detta uttalande såg Jerome och Elias senaste försök dem uppmana FN att flytta COP27 från Egypten på grund av landets behandling av HBTQ+-personer, med hänvisning till oro för att de och andra aktivister skulle bli måltavla av säkerhetsstyrkor om de deltar i toppmötet i november.
"Vi ville uppmuntra dem att gå i en öppen dialog med oss eftersom vi kommer från en plats av medkänsla och de borde respektera att vi har rätt att älska, att existera, att vara oss själva", säger Jerome, som tillägger att paret väntar fortfarande på svar.
Även om de bibehåller hopp om att FN kommer att samarbeta (och är beredda att vända sig till andra sätt att förmedla budskapet om det behövs), anser båda att tystnaden hittills är en outtalad indikation på att organisationen inte är så banbrytande som den påstår sig vara.
Nämligen för att detta är ytterligare ett slag mot HBTQ+-gemenskapen, fördrivna personer och minoritetsgrupper som fortsätter att vara utestängda från beslutsrum trots att de är mest oproportionerligt drabbade av eko-nödsituationen.
Med detta i åtanke, såväl som en rädsla för att potentiellt farliga eller diskriminerande miljöer för sådana diskussioner kommer att fungera som ytterligare ett hinder i strävan efter ökad mångfald på dessa arenor, är Jerome och Elijah fast beslutna att hålla de styrande organ som felaktigt framställer sig själva som varande. tillgänglig och inkluderande ansvarig.
"Ingen förstår verkligen intersektionaliteten mellan klimatkrisen och mänskliga rättigheter när den är så verklig, så desperat i behov av att diskuteras på en global skala som kommer att förändra hur det ses", säger Elijah.
'Det här ämnet kan inte ställas på sidan. Om så är fallet kommer alla sociala problem eller stigma som finns på spel att vidmakthållas och problemen vi har att göra med kommer att bestå. Enkelt uttryckt, dörren ska inte ens öppnas om vi ska sättas i hörnet.
För Jerome är nyckeln till att garantera att dessa anläggningar praktiserar vad de predikar att insistera på att de är så transparenta som möjligt.
Som han förklarar har detta blivit utmanande inför ständig greenwashing, vilket utgör ett dilemma när det gäller att skilja agnarna från vetet.
"Vårt största hinder för tillfället är övermarknadsföringen av klimatrörelsen", säger han och hänvisar till COP26 som ett exempel, där mediestormen som omger den och förtida beröm mot överenskommelser som ännu inte hade verifierats som värdefulla gjorde det jobbigt att helt förstå vad som faktiskt hände.
"Oklarhet är hur saker glider genom nätet. Bland all denna greenwashing finns en verklig förändring, men det blir allt svårare att identifiera vilka som försenar utvecklingen, fortsätter han.
'För att vi ska ha intersektionalitet, vi måste ha insikt. Utan transparens finns det inget ansvar, så vi bör stödja plattformarna som tillhandahåller tydlig och användbar information utan negativa baktankar.
Tyvärr är navigering i greenwashing inte det enda hindret som POC-aktivister i synnerhet strävar efter att övervinna.
Elijah bevittnar förstahands erfarenheter av sin partner i en roll som är oavlönad och berättar för mig att en hel uppryckning av alla system är nödvändig för att förhindra att POC-aktivister känner att de blir utnyttjade.
"Det är mer än bara en färg, det är så integrerat i samhället – även i de utrymmen som påstår sig vara olika", säger han.