Exklusivt – COP27:s ungdomsdag med Shelot Masithi och Peter Havers

Att se till att unga människors och kommande generationers röster hörs högt och tydligt är ett av huvudmålen för årets toppmöte. Men är det så? Vi pratade med She4Earths grundare Shelot Masithi och klimatskribenten Peter Havers för att ta reda på det.

Som ni säkert vet hålls COP27 i Afrika i år. Vad du kanske inte visste är dock att 70 % av Afrikas befolkning är under 30 år och kontinenten är hem för flera utsatta samhällen som lever i frontlinjen av klimatkrisen.

Detta gör givetvis vikten av att lyssna på ungas röster särskilt betydelsefull vid denna upplaga av FN-toppmötet. Särskilt för att de som ärver faran som beskrivs i IPCC:s senaste rapport är ungdomar, barn och de som ännu inte är födda.

Som det står på COP-webbplatsen är det ett viktigt mål denna gång att se till att ungdomar och framtida generationer hörs högt och tydligt. Därför höll de i går en fristående dag för att se till att unga människors perspektiv tas tillvara och reflekteras över alla områden på klimatagendan. Vi gick live med två banbrytande röster inom denna sfär för att ta reda på om detta blev verklighet eller inte.

Den första, Shelot Masithi, en aktivist, Dais-talare för Force of Nature och grundande verkställande direktör för She4Earth, en ungdomsledd ideell organisation som utbildar barn och ungdomar om klimatförändringar, bevarande av biologisk mångfald och inhemska kunskapssystem.

Den andra, Peter Havers, en författare som försöker jämna ut en del av den undergång och dysterhet som ofta är närvarande i klimatkonversationen. Han gör det genom att flytta berättelsen kring krisen för att fokusera mer på de positiva åtgärder som individer och företag vidtar för att bekämpa den i ett försök att minska den apati som många människor känner och i slutändan driva på mer handling. Tidigare denna månad listades han som en av de topp tio Storbritannien-baserade gröna röster på LinkedIn, för att ha satt i fokus på nystartade företag som utvecklar innovativa lösningar.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg som delas av thred. (@thredmag)

Tredje: Det är alltmer erkänt att yngre generationer har en viktig roll att spela i klimatförändringsstyrningen. Men medan beslutsfattare runt om i världen ökar ansträngningarna för att underlätta deras deltagande, råder missnöje när unga människor känner sig symboliserade och instrumentaliserade. Hur kan vi ge dem en plats vid bordet utan att tvätta ungdomar? 

Peter: På gott och ont, för att bli bjudna till bordet måste vi ha tillstånd från den äldre generationen. Vi måste tänka i termer av "vad är det troligt att de kommer att se oss erbjuda?" Vi måste bevisa för dem bortom alla rimliga tvivel att vi förtjänar att vara där, att vi har otroliga, hjälpsamma idéer som kan föra samtalet framåt, att vi inte bara är där som unga människor.

Tråd: Den nyligen tillkännagivna barn- och ungdomspaviljongen på Cop27 ger unga människor en dedikerad plattform för att hålla diskussioner och policygenomgångar. Hur spännande det än är, isolerar det fortfarande unga människor och utesluter dem från de verkliga beslutsfattande utrymmena. Vad är dina tankar om detta? Ett progressivt sätt att förstärka ungdomsröster utan de barriärer och hinder de ofta möter vid dessa officiella evenemang eller helt enkelt ännu ett exempel på ungdomstvätt som sätter oss tillbaka?

Peter: Jag har väldigt blandade känslor för det. Jag är väldigt tacksam för att det finns barn och unga på COP just nu, jag tycker att de gör ett otroligt arbete, och jag är spänd på att se vad som kommer av det. Men vid första intrycket, konceptet med paviljongen stämmer inte riktigt med mig. Jag tycker inte att det är rättvist.

Det påminner mig om att vara nedflyttad till barnbordet vid en familjesammankomst tills du är gammal nog att ses ha nått tröskeln att bidra meningsfullt till samtalet.

Shelot: Det är bra, men det är rätt sak på fel plats. Vi borde riva hierarkin som ser att äldre generationer fattar alla beslut. Det är inte vårt hus, vi får ett rum i någon annans hus och det är fel. Det är viktigt, ja, men implementeringen är avstängd. Vi vill inte vara i andras hus för vi kommer alltid att vara begränsade på det sättet. Det vi vill ha ges inte till oss och vi är trötta på att be om lov att ställa våra krav. Det är inte som att de inte hör oss, det är de helt enkelt inte lyssnar till oss. Paviljongen är en början, men det räcker inte.

Thred: Jag tror att detta är representativt för en bredare fråga, ett mikrokosmos av vad som händer överallt för tillfället. På ytan låter dessa initiativ bra, men de är splittrande. Om ungdomar fortfarande lämnas utanför de rum där de kan ha inflytande, hur kan de garantera att det som sägs omvandlas till påtaglig och effektfull handling?

Peter: Vi måste absolut tänka på hur vi tillämpar granskning och ansvarsskyldighet för människor längst upp i livsmedelskedjan. Politiker, vd:ar och så vidare. Vi måste också hålla dem i våra nätverk ansvariga. Våra vänner, familj, leverantörer. Detta är mycket lättare att göra. Det finns en enorm potentiell påverkan där eftersom alla företag fattar beslut på en daglig basis. Det måste göras på ett väldigt bestämt sätt. Nu mer än någonsin behöver vi sammanhållning snarare än alienation och splittring. Vi måste stödja människor när de fattar klimatpositiva beslut och berömma dem offentligt innan vi pratar tyst med dem som är klimatnegativa. Det pågår.