Även om namnen på dessa organisationer låter officiella, har det nuvarande libyska politiska klimatet ännu inte avslöjat en legitim regering och dessa organisationer verkar inom den pågående maktkampen mellan flera libyska milisgrupper.
Som ofta är fallet är den grupp som får makt och finansiering ofta den som stämmer bäst överens med mäktiga västländers intressen.
Följaktligen tog Kustbevakningen och Public Security Agency på vad EU aldrig skulle våga göra öppet: de skapade ett brutalt system utformat för att avskräcka migration genom våld och tortyr.
För detta jobb ger Frontex, den europeiska gränsbyrån som har en budget på en halv miljard euro, sina inofficiella nordafrikanska motsvarigheter medel för att driva dessa läger och plocka upp migrantfartyg som seglar mot Europa.
I New Yorker-stycket beskrivs lägren som ohygieniska och saknar grundläggande friheter. Candé, en ung migrant från Guinea-Bissau, förklarar också att det inte finns tillräckligt med madrasser i de fullsatta fängelserna, och att fångarna måste turas om att sova på dem.
Migranter får aldrig veta under vilka lagar de hålls kvar, och inte heller hur länge de kommer att stanna i lägren. Fångarna förväntas muta sig ut men de flesta har inte råd att betala de höga priser som smugglarna förväntar sig.
Många av migranterna upplever våld från vakterna, och orapporterade dödsfall är vanliga, enligt en av migranterna som intervjuades i New Yorker-stycket.
Sedan cirka 6 år tillbaka har stora summor pengar tilldelats flera afrikanska nationer för att "bromsa flödet av migranter som kommer till Europa" genom Emergency Trust Fund for Africa (ETFA).
Ursprungligen bestod detta program av ekonomiskt stöd för energiomställning eller senare på Covid-19-hjälp, men huvuddelen av pengarna har faktiskt gått till att bromsa invandringen.
Flera rapporter har kommit ut som visar att ledare, nämligen Nigers president, tillhandahåller denna "tjänst" i utbyte mot gåvor som privata flygplan eller helikoptrar. ETFA-fonderna har också varit används för förtryckande åtgärder i Östafrika, direkt finansierar sudanesiska underrättelseverksamhet som tros rikta sig mot utsatta befolkningsgrupper, och ofta flyktingar.
Offentliga europeiska medel som ska gå till omställning av ren energi (i Ghana till exempel genom EFTA) används för att avskräcka migranter från att lämna sina länder genom ofta våldsamma metoder.
Med tanke på det ständigt växande antalet klimatflyktingar från många delar av Afrika blir EU:s snäva syn på klimatkrisen tydlig i denna rapport.
I officiella uttalanden kommer EU att nämna begrepp som "just transition", eller tala om att minska koldioxidutsläppen, men i sitt agerande är den enda tänkbara begränsningsstrategin som de verkar överväga att utöva press på människor som står inför de största hoten från klimatförändringarna.
Samtidigt som EU olagligt finansierar våldsamma och oansvariga milisgrupper utomlands, hoppas EU att våld kommer att räcka för att skrämma människor från att migrera, men för de flesta tvingas detta beslut på dem.
1
energi
0 kommentarer
